Augusti: tid för uppbrott och nystart

Augusti. Vi står med en fot kvar i sommaren, kanske extra mycket just den här sommaren som blev den varmaste och längsta i mannaminne. Den andra foten tar ett stort kliv in i vardagen och hösten. Dags för nystart. Skolstart. Jobbstart.  

Den där förväntansfulla känslan av att allt börjar om igen blandas med sorgen över att ännu en sommar är slut och att det dröjer en hel evinnerlig evighet till nästa gång det är dags att vara ledig igen. Känns det igen?

För min del är nystarten i augusti 2018 extra märkvärdig och inte så lite nervös. Efter nitton år som anställd i stora eller ganska stora företag, har jag lämnat den relativa tryggheten bakom mig och ska nu stå på egna ben. Det har aldrig ingått i min livsplan att jag ska vara egenföretagare. Inte alls.

Jag valde gymnasielinje efter vad som skulle ge den bästa och bredaste valmöjligheten längre fram. Ett brinnande intresse för biologi, kemi, fysik och matematik? Nej, verkligen inte. Men jag slapp i alla fall att verkligen välja något redan 1991.  

Jag undvek att välja även 1995. Det fanns en ny handelshögskola med internationell inriktning. Chans till utlandsstudier lockade och att plugga ekonomi öppnade fortfarande till väldigt många valmöjligheter. Senare. Fanns det ett djupt och innerligt intresse för produktionsekonomi, marknadsföring eller nationalekonomi? Egentligen inte. Men visst, företagande rent generellt var och är spännande.

Vid tjugofyra års ålder stod jag redo att möta världen med en magisterexamen i ekonomi i handväskan. Vägen dit byggde aldrig på ett val att göra något som baserats på ett brinnande intresse eller en djup passion. Istället gjorde jag mina första viktiga val i livet baserat på vad som var ”rätt” enligt normen, vad som skulle ge en trygg framtid och vad som fick mig att verka smart och duktig. Jag vet att jag är långt ifrån ensam om att tänka så.

Nu ser jag tillbaka på en karriär som varat i nästan tjugo år. En karriär som avslutades efter åtta år som kommunikationsdirektör i ett av Stockholmsbörsens storföretag. Och visst har jag haft kul under tiden. Visst har jag gett mig själv fantastiska möjligheter att se och uppleva världen – både i tjänsten och privat. Jag har drivit och genomfört spännande projekt, ofta tillsammans med människor från olika länder och kulturer.

Men till slut tog energin slut och stressen tog över. Det blev helt enkelt för mycket att vara tvåbarnsmamma, fru, direktör i ett storbolag och en sådär kompetent, stark och tuff kvinna som jag hela tiden strävat efter att vara. Kroppen och hjärnan sa ifrån. Sluta med det här nu Annika, det är dags för något annat.

Olika stressterapeuter har lärt mig att jag tillhör deras mest typiska patient. Kvinna i åldern 35-45 år, som kombinerar familj och chefsjobb, och som helt gjort slut på kroppens tillgångar i form av energi och motivation. Jag har ingen aning om varför just den målgruppen hamnar där och jag tänker inte spekulera i varför.

Men jag är helt säker på att om mina jobb genom åren baserats mer på genuin passion och glädje istället för vad som är rätt och riktigt, så hade jag mått bättre och varit gladare.

Å andra sidan. Hade jag inte gjort de val jag gjort så hade jag kanske inte varit i där jag är idag. Med en spirande känsla av att jag äntligen startar mitt riktiga äventyr.

Jag älskar att skriva. Har alltid gjort det. Dagböcker, dikthäften, skoluppsatser ersattes med annat när jag började jobba, men skrivandet har ändå varit en väldigt viktig del av jobbet som kommunikatör. Idag hjälper jag andra företag att komma fram och ut genom att kommunicera med kunder, anställda och omvärlden. Med andra ord, jag skriver en hel del fortfarande.

Men viktigast av allt: jag skriver barnböcker. Jag, karriärsmamman och duktiga flickan, har börjat skriva barnböcker som säljs till människor som inte ens vet vem jag är. Barn läser och lyssnar på det jag skrivit och det är ingenting annat än ett magiskt underverk.

Att skriva en barnbok har varit en dröm i hela mitt liv, åtminstone så länge som jag haft drömmar om vad livet ska leda till. Men under många år var drömmen inte stark nog för att jag skulle förmå mig att förverkliga den. Jag var inte idrottstalangen som drömmer om OS-guld och tränar i åratal för att nå dit. Eller den romantiska dagdrömmaren som ägnar tolv år att skriva en roman.

Men under de senaste årens grubblerier kring livets mål och mening så bestämde jag mig för att försöka förverkliga min dröm och började skriva. Och skriva mer och skriva om. Och om igen. Tre år senare stod jag med ett bokkontrakt i handen och plötsligt föll allt bara på plats. Att sitta i heldagsmöten och samtidigt pussla ihop middagsplaner och hämtning är helt enkelt inte min grej. Att sitta på kvällarna och febrilt beta av mail i inkorgen för att nästan vara ifatt nästa morgon är inte heller min grej. Inte längre. Det spelar ingen roll hur intressant och givande arbetsuppgiften egentligen var från början.  

Hej då storföretagskarriären. Vi hade kul tillsammans men nu är det över. Hej nya tiden som egenföretagare och barnboksförfattare. Vi har mycket att se framemot tillsammans och vi har många år på oss att utvecklas och nå vår dröm. Drömmen om att skriva böcker som barn älskar och vill läsa om och om igen.