Vår, virus och verklighetsflykt
Det har gått två år sedan min första bok släpptes och jag äntligen kunde titulera mig författare. En av livets bästa dagar. Fest, bubbel, 200 gäster, fina tal och en alldeles, alldeles underbar vårdag på en takterrass i Stockholm.
Sedan dess har mycket hänt och samtidigt ganska lite. Den stora succén som jag drömde om har inte materialiserat sig… än. ”Det tar lång tid att etablera sig som författare, Annika. Se det som ett maraton” sa min kloka förläggare Carola Rääf inför debuten, och hon hade såklart rätt. Hon har eventuellt alltid rätt.
Jag springer ändå ganska snabbt. Det har redan blivit tre böcker om Lisa och hennes äventyr i Vikhammar tillsammans med en pratande humla och en tjej i tändsticksstorlek. Tre stycken. Som säljs hos bokhandlare och som lånas på bibliotek. Och i höst kommer ytterligare en. Det är jag verkligen stolt över.
Väldigt få författare lever enbart på att sälja böcker. Den stora majoriteten av oss gör lite av allt. Vi säljer böcker, bokar in besök på bokmässor, bibliotek, skolor, företag, föreningar osv. Utöver det har vi ett annat jobb, ett som ger lön. I mitt fall är jag frilanskonsult och rådgivare till företag som behöver hjälp med sin kommunikation.
Just nu är vi alla rädda för ett virus. Ingen i hela världen vet vad som ska hända med det där viruset och hur analysen av de långsiktiga effekterna kommer se ut. Ingen vet hur många människor som ska bli sjuka, hur många som ska dö, hur många företag som ska gå i konkurs eller hur många människor som ska förlora sina jobb. Men det kommer vara många, det är det enda alla är helt överens om.
Jag lider med de författare som ger ut sina böcker just den här våren och som tvingas ställa in allt. Och jag hoppas, hoppas, hoppas att pandemin lugnat sig till hösten så att vi som ska ge ut nya böcker då får chansen att genomföra det som vi tänkt. Tanken på en digital releasefest är ju lockande, men det är något visst med möten IRL. Jag föredrar det alla dagar i veckan.
Jag har betalat a-kassa sedan jag började jobba för drygt tjugo år sen. En bra försäkring om det oförutsedda skulle inträffa och man plötsligt står där utan jobb. Eller hur? Nu har det oförutsedda inträffat och jag, som så många andra, står utan intäkter. Utan intäkter, ingen lön. Den ekvationen gäller alltid. Men som egenföretagare har jag också rätt till a-kassa och äntligen ser den där försäkringen ut att komma väl till pass.
Men så till mitt dilemma: Jag har bara rätt till a-kassa med villkoret att jag lägger mitt företag vilande och inte lyfter ett finger för att få det tillbaka på fötter igen. Jag får inte ringa samtal, inte skicka mail och inte träffa någon för att diskutera något som relaterar till mitt företag. Jag får inte göra någon som helst marknadsföring. Detta samtidigt som systemet kräver att en ”vanlig” arbetssökande som lyfter a-kassa förväntas vara mycket aktiv i att söka nya jobb.
Med andra ord, vill jag utnyttja min försäkring för att få hjälp i en svår tid så har jag ingen möjlighet att lämna den svåra tiden. Jag skjuter bara problemet framför mig. Det är nämligen osannolikt att mina blivande uppdragsgivare kommer att ringa mig och be mig hjälpa dem. Det är jag som måste kontakta dem. Det förekommer säkert att författare bokas in som föreläsare utan föregående marknadsföring, men jag vågar påstå att det är ytterst sällsynt bland oss ej-så-etablerade-och-kända författare. Vi som inte säljer miljontals böcker och förekommer frekvent i media. Vi behöver jobba för att få in de där uppdragen, så enkelt är det.
Enligt SCB finns det 1.1 miljoner företag i Sverige, 830 000 av dessa är enmansföretag. En ansenlig grupp företagare som Sverige inte har råd att ha liggandes hemma i soffan alltför länge. Det verkar dock som att a-kassasystemet har byggt in ett incitament för just detta. Ekonomin har gjort en tvärnit och för oss som är riktigt små kanske inte korttidspermitteringar räcker? Vi kanske måste dra ner alla kostnader till noll här och nu? Är det måhända bättre för samhället att vi som driver de här företagen arbetar för att de ska börja generera intäkter igen och därmed slutar att vara en belastning för systemet? Eller är det helt enkelt bättre att rekommendera egenföretagaren att inte betala in till a-kassa, för kraven som ställs för att vi sedan ska kunna utnyttja den är orimliga? Bara några tankar.
Mitt enda maraton hittills i livet tog 4 timmar och 22 minuter. Jag var rejält trött den sista biten och hade ont precis överallt. Det var kul hela vägen, men roligare någonstans mitt i när allt fortfarande kändes enkelt. Om vägen till författarskapet ska betraktas som ett sådant så har jag en bra bit kvar. Det är fortfarande superkul, jag har fortfarande massor med energi och idéer.
En klok person lär ha sagt att man aldrig ska slösa bort en ordentlig kris. Så sant. I tider av förändring föds nya möjligheter. Jag kommer sannolikt inte vältra mig i lukrativa konsultuppdrag den här våren. Jag kommer inte heller göra klassbesök, presentationer eller boksigneringar. Och det lutar åt att jag lämnar a-kassan för gott, den verkar ändå inte vara utformad för sådana som mig.
Istället tänker jag lägga all min energi på att hitta på nya historier, som förhoppningsvis når bokhyllorna någon gång i framtiden. Skriva kan man nämligen alltid göra, med eller utan pandemi. Och i tider av oro och rädsla kanske en flykt från verkligheten och in i historiernas värld är det absolut bästa receptet?
Kanske lyckas jag plita ihop något nytt, något som vänder sig till lite äldre barn och som är mer läskigt och spännande än pratande humlor. Jag ämnar återkomma i frågan längre fram. Tills dess, ha en underbart lång och härlig vår.
